För bara ett par månader sedan kunde jag titta på gamla fotografier och inte känna något alls. När jag för några timmar sedan plockade fram fotografierna igen hade något hänt. Jag såg plötsligt… och mindes. Det var som att bilderna levde. Jag blev alldeles varm inombords och framförallt rörd. För första gången kände jag mig lycklig när jag uppsökte mitt förflutna. Och jag kände förlåtelsen i mitt hjärta.

All ilska, all vrede som förmörkat mitt sinne under så många veckor verkar ha “pyst ut” för denna gång för att nu försiktigt börja lämna plats åt de äkta känslor som hindrats av “locket” jag lade på någon gång tidigt i livet. Troligen dagen då rädslorna dök upp och som sedan kontrollerades av diverse tvångshandlingar (om man måste repetera tusen olika saker är det inte så lätt att se vad som händer i nuet och lägga något på minnet). Detta gissel har följt mig (senare under namnet kontrollbehov) som en röd tråd genom hela livet.

Kan jag annat än att vara ödmjuk inför det faktum att yogan och de auyrvediska övningarna fungerar?!

Idag kan jag se något vackert i allt. Där jag förr såg tjocka, smala, korta, fåniga, sura eller skrämmande människor ser jag nu något strålande i dem alla. Faktiskt är hela livet vackert och strålande så länge inte sinnet förmörkas av dystra tankar.

Jag förstår nu varför meditationen (jag skrev om i förra inlägget) bjöd in sig själv idag. Den går rakt på själva kärnan!

“Det är inte alltid som de andliga framstegen åtföljs av mänsklig klokhet.”

Orden la sig på minnet hos mig tack vare att de är så sanna. Jag känner ofta starkt inuti att jag trots allt kommit en bit i min utveckling… men så öppnar jag munnen eller handlar och bevisar motsatsen. Jag tror förvisso inte att jag är ensam om detta. Ibland är det bäst att hålla tyst. Inte bara vad gäller hoppande grodor utan även om vad man uppnått eller upplevt för orden kan förstöra själva upplevelsen. Kanske är det därför jag känner ett visst avstånd till att skriva offentligt för stunden. När jag upplever något nu så skriver jag ner det i mitt anteckningsblock, mest för att inte glömma några detaljer. Jag försöker sedan bara vara i upplevelsen och ta den till mig. Mer än så behöver jag inte nu.

Jag har sedan i helgen arbetat med olika svadyaya-övningar. Det har fått mig att upptäcka sår som jag burit på i många år men som jag först nu kunnat ta till mig. Har gjort liknande övningar flera gånger tidigare men jag var troligen inte redo för det då. Jag gjorde det som skulle göra enligt pappret men lät nog aldrig hjärtat vara med. Därför kändes det nu så skönt att äntligen kunna förlåta sig själv på djupet och att känna hur såren börjar läkas.
Än finns mycket kvar där inne men magkänslan säger att jag är på rätt spår och att det jag gör nu (och senare ska vidareutveckla) så småningom kommer att lära mig hur jag ska omfamna barnet inom mig.
Jag har blivit alldeles för vuxet torr genom åren och längtar så efter att se världen genom ett barns ögon igen.

Som de flesta föräldrar hamnar även jag på diskussionsforum där det diskuteras barn och föräldraskap ibland. Jag kanske söker på något och hittar en intressant tråd. Ofta ångrar jag dock bittert att jag klickade mig in på tråden. Frågan må ha varit av intresse för mig, precis som för den mamma som önskade ett hjälpsamt svar på sin fråga, men istället för att få svar på frågan möts den stackars mamman av den värsta sortens moralpanik. Hon kan få veta att det hon gör är fel, att hon är barnmisshandlare och blir kanske t o m idiotförklarad om hon t ex vill lämna sitt barn på dagis innan barnet är 4 år. (Vem utan en hustru till en VD kan vara hemma så länge med sitt barn??) Det är inga vänliga ord som används och det som återstår är allsköns pajkastning i tråden. Frågan blir aldrig besvarad och man sitter på sin stol högröd i ansiktet beredd att ge de där perfekta moralmammorna varsin rak höger (som tur är slåss jag inte heller så ni kan vara lugna). Jag fick bokstavligt talat dunkande huvudvärk efter att ha läst en tråd rörande ämnet ovan idag. Bestämde mig där och då för att aldrig mer söka mig in på sådana trådar igen.
Jag tänkte bara – vem är NI att döma??!! Är ni så helt igenom perfekta och utan “synd” att ni kan sitta där tryggt bakom era datorskärmar och tala om för andra vad som är rätt och vad som är fel. Det är inte att hjälpa, det är att stjälpa. Den stackars unga tjejen hade troligen tillräckligt med dåligt samvete från början och så startar ni ett krig över ingenting. Det vänligaste någon kunde gjort hade varit att skriva – lita på din magkänsla, lita till ditt hjärta, det som känns bra är också det bästa för ditt barn. Det svaret håller förresten för de flesta frågor. Kanske blir inte frågeställaren riktigt klok men det är vad vi som medmänniskor kan göra för varandra. När jag ställer en fråga ber jag inte om att få en påse med skräp tippad över huvudet. Jag vill ha ett svar på min fråga, inte bli dömd på förhand av någon som inte känner mig.
Nu dömer jag själv, det är jag medveten om, men jag blir uppriktigt ledsen över hur lite förståelse och respekt vi visar för varandra. Och nu vädjar jag nästan (även om jag inte tror att moralens väktare huserar här) - tänk till innan du skriver något eller dömer någon offentligt. Blir du upprörd, räkna till hundra och passa även på att fundera över hur du själv skulle vilja bli bemött i en liknande situation (om du vore i frågeställarens kläder skulle inte du vilja mötas av respekt?). Kanske är det inte så aktuellt att ens svara på frågan sedan…?

Det du ger får du tillbaka!

Mitt upplägg sedan i måndags har varit att arbeta med ett chakra per dag. En kriya, en meditation, ett mantra osv. Detta fortsätter även under dagen med fokus på respektive chakras egenskaper.
Jag har faktiskt lyckats behålla mitt fokus och vara mer närvarande när jag gjort på detta vis. Det har varit speciellt givande att arbeta med de lägre chakrorna. Kände verkligen hur energin växte och hur värmen riktigt strålade ut från chakrat. Arbetet med navelchakrat gav allra starkast effekt. Nabhi kriya var ett bra val och den kommer jag att fortsätta med när navelchakrat står på schemat. Även Stress Set for Adenals and kidney’s som vi körde på kursen i onsdags är en sådan kriya som kroppen jublar av så den ska jag försöka arbeta mycket med också. Den är även bra för mina höftleder.
Igår när jag kom till hjärtchakrat stannade det dock till. Det blev trögare och jag tappade lite av mitt fokus. Detsamma hände idag när jag arbetade med halschakrat igen. Jag hade svårt att koncentrera mig och när jag mantrade tappade jag rösten hela tiden, jag kraxade och det lät falskt och riktigt illa. En stor skillnad mot den klara röst jag haft tidigare i veckan. Efteråt kände jag att ilskan och irritationen vaknat till liv igen. Det är helt klart något som sker när jag lägger mitt fokus på halsen. Först tänkte jag att jag kanske borde “hoppa över” halschakrat ett tag men jag tror att det är att fly från problemet. Det är bättre att fortsätta som nu och arbeta med chakrat en dag i veckan så att allt får pysa ut i stilla takt. (Och bättre att ha en dålig dag än sju som jag hade när jag gjorde halskriyan varje dag.)
Resterande dagar (åtminstone en av dem) denna veckan ska jag använda mig av en kriya för hela chakrasystemet som jag fick av Nina (tack igen!).
Ungefär så här kommer jag att fortsätta tills dess att jag känner mig i form igen och inte mig emot. Det har faktiskt varit skönt att inte sitta fast i samma övningar varje dag.

Allt kommer till en när man är redo och så har det varit nu. Rätt kriya för dagen dyker upp, rätt meditation för rätt chakra, texter som passar just nu. Det är som att få små paket inlindade i bomull. Intetsägande för andra men hos mig träffar de hjärtat och får mig att le. ♥
Tänker inte säga så mycket mer om saken utan bara fortsätta att ta dagarna som de kommer, fortsätta att öva på att låta saker ligga där de ligger eller att skjuta upp saker till morgondagen och göra något roligt istället.

Igår var jag på min första KY-lektion IRL. (Fr o m nu får jag alltså några timmars egen yogatid i veckan.) Det var otroligt mäktigt att sjunga mantran tillsammans i grupp och att få vara för sig själv, i sig själv fast tillsammans. Jo nog kände jag av de där underbara energierna men eftersom jag mår som jag gör just nu och även är på väg att bli sjuk kunde jag inte ta till mig allt på det vis jag skulle gjort om jag varit helt jordad.
Det var framför allt roligt att träffa min yogalärare som ju även blir min head teacher på yogalärarutbildningen. Mjuk, glad, avslappnad och ödmjuk… ungefär så skulle jag vilja beskriva henne. Utmärkta egenskaper för att bli trovärdig som lärare för det smittar även av sig. Jag ser fram emot ytterligare femton lektioner med henne innan utbildningen startar i augusti.
(Lite i smyg hoppas jag dock att utbildningen inte hålls i samma lokal för jisses vad kallt det var. Mina blåfrusna händer och fötter fick mig att tappa en del av mitt fokus. *Påminner mig själv om att inte glömma att packa ned varma sockar och stickad tröja nästa gång*)

Jag är ledsen om det blivit för mycket fokus på det negativa det senaste. Är förstås inte skoj att läsa enbart om sådant men jag kan ju inte ljuga heller. Däremot kanske jag borde göra som jag skrev några inlägg tidigare och ta en paus från skrivandet. Även om det är terapi att skriva av sig så blir det ändå ett stressmoment då jag så sällan får sitta här ifred. Och jag gör troligen bäst i att vänta tills de positiva tankegångarna dominerar igen. Jag lovar dock inget.
Det enda löfte jag ger nu är till mig själv och det är att hitta den där punkten långt inne i mig själv som kallas magkänsla. Jag lovar mig själv att jag varje dag ska börja dagen med att känna efter vad som känns ok just denna dag. Och att aldrig göra något som inte känns bra. Känns det inte rätt så är det inte rätt.

För en stund sedan slocknade lilleman i sin matstol. Mitt på ljusa dagen?! Det var visst någon som hörde min önskan om en stunds lugn och ro. Och om fyra veckor är det dags för vår lille kille att börja förskolan. Det kommer att underlätta vad gäller att lyckas ställa in jobbsökarfokus och annat. Det gör redan ont i mitt hjärta men jag vet ju att det är för det bästa för oss båda två.

Det löser sig!

Jag vet inte ännu vilken väg jag ska ta härnäst. Känner mig lite småkrasslig så jag borde vara lite snäll mot mig själv och ta ett par dagars vila och bara vara. Hitta nytt fokus. Det lutar åt det. Jag har även siktet på en kortare kriya som är energigivande, vilket jag tror att jag kan behöva efter detta (och efter vilan).

Kram på er alla fina där ute! ♥

Och se nu sitter jag här och skriver om sådant som är negativt för mig ändå. Men jag behöver få lufta lite. Jag behöver skriva emellanåt för att känna att jag lever och samtidigt finna den där lilla strimman av hopp inombords.

Jag har så länge jag kan minnas haft svårt för att ge komplimanger (ja att ge över huvudtaget). Det är som att jag ständigt (utan att egentligen vilja det) haft lättare för att säga något negativt istället (något min snälla make får uppleva varje gång han veckohandlar då jag alltid hittar något att klaga på – fel vara, fel märke på vara, fel äppelsort eller gud nåde om något blivit bortglömt…) Det är inte det att jag inte ser den nya frisyren eller det fina någon gör. Jag kan bara inte få ut det i ord. Nåja, det är väl förstås inte helt sant för nog ger jag komplimanger men jag känner mig sällan helt igenom ärlig när jag gör det. Inte för att jag inte menar det… men att ge en komplimang betyder ju faktiskt att jag även ger den till mig själv. Och där har jag min eviga akilleshäl. Taskig självkänsla!
Jag tror ofta att jag har kommit längre än vad jag gjort på denna front men jag blir ständigt påmind om att jag fortfarande har lång väg att gå. Det börjar dock hända saker även här. Precis som min röst börjat bli starkare och mindre raspig börjar jag så smått känna att jag kan ge beröm och verkligen mena det. Även om det bara är i liten skala än så länge så är det ett stort framsteg för mig för det betyder ju faktiskt att jag börjar läka inombords.

Janesh Vaidya’s bok har gett mig perspektiv på saker & ting. Jag matade mitt sinne med antipati i så många år att det till slut utvecklades till hat. (Numera är dock hatet borta men vreden är fortfarande stark.) Inte konstigt att det blivit så. Tänker man enbart negativa tankar kan det inte resultera i annat. När det till slut blir en permanent känsla så är det inget man blir av med i en handvändning. Jag har fått arbeta hårt bara för att komma hit där jag är nu. Därför är det så otroligt tacksamt när bitarna faller på plats och man kan se helheten och inte bara alla små delar. Allt hänger samman. Så att säga att halschakrat är porten är förstås inte helt sant utan bara så jag upplever det i detta nu. Och nu när jag ser helheten inser jag även att jag kommit längre än jag trott. Jag har skalat av många lager och vreden som släppts ut nu tyder på att ännu fler lager är på väg att skalas bort. Jag är fortfarande väldigt labil men jag känner något i hjärtat. Det känns lättare på något vis. Jag börjar sakta men säkert få lättare för att att säga positiva och glada saker istället för att automatiskt vräka ur mig något negativt. Jag är tystare (än vanligt) men jag ser även det som något positivt för det betyder att jag känner mig tryggare i mig själv. Jag behöver inte prata bara för att, för det är då de där onödiga orden kommer.
Kanske att jag fortsätter med kriyan i 90 dagar istället. I slutet av februari vet jag om det är nödvändigt eller inte.

Jag är på väg… med ett hjärta som börjat le.

… duger rutschkana jättebra!

Jag lever men har inte så mycket lust till något just nu, allra minst att skriva. Kriyan och allt som jag därtill går igenom har tagit hårt på krafterna. Snacka om total utrensning!
Vreden verkar inte ha någon ände, men bakom den döljer sig egentligen sorg. Det känner jag – i hjärtat. Jag har stängt igen ventilen genom åren. Antingen det eller släppt in allt och skapat ”avstängning” genom det. Men sorgen, den riktiga sorgen, med alla dess tårar har inte fått släppas ut. Jag kan inte gråta nu heller så därför har jag känt mig tvingad att titta på diverse olika filmer som jag vet att jag kommer att gråta till. Och ja, tårarna har kommit i mängder. Kanske inte min egen inneboende sorg men det har lättat en del i alla fall… fast än så länge är det bara en bråkdel av allt som behöver släppas ur. Och nu sitter jag här alldeles förvirrad och känner mig nästan som tonåring på nytt. Ungefär samma kaotiska inre… ungefär samma usla humör. Kanske finns det en mening med det? Kanske är jag tillbaks i denna avgrund för att det är här jag måste börja om eftersom det var där allt började. Ja det var där jag en dag glömde bort hur man släpper in den sanna glädjen i hjärtat…

Jag kommer troligen att skriva ytterst sporadiskt nu framöver, åtminstone fram tills dess att jag känner att glädjen och det positiva kommit in i mitt liv igen. Även om vetskapen om myntets baksidor kan vara nyttig så vill jag själv inte lägga så mycket fokus på det negativa just nu då det inte bidrar till någon framgång för mig i det arbete jag måste utföra. Så tills dess - ha de gott allihop! Jag kommer snart tilllbaka igen.

Namaste

Igår kväll när vi lagt oss fick jag jättedåligt samvete över att jag varit så irriterad på lilleman under dagen. Jag kände en sådan längtan efter att få vara nära honom att vi la över honom i vår säng. Där låg jag länge tårögd och höll honom i hans lilla varma hand. Det kändes som att något läkte i mitt hjärta och det fick mig att se mer klart på allt. Ja jag kom fram till en del insikter i denna stund av kärleksfull närvaro.

Det är ju “sanning” som ska fram när man arbetar med halschakrat och det är mycket av det som upptar mina tankar för stunden. I detta ingår en fortsatt rensning vad gäller sådant som inte har en plats i mitt liv längre.
På ett så ytligt plan som Facebook började jag igår rensa bort s k vänner. Vad har nu det med sanning att göra kanske någon undrar? Jo väldigt mycket för mig faktiskt. Även om jag inte är där speciellt ofta längre påminns jag, varje gång jag loggar in och läser nyhetsflödet, om sådant som inte är jag längre. Att rensa bort det oönskade är egentligen mest psykologiskt men det är en process som ändå hjälper mig på ett vis. Det visar vem jag är nu och vilka ståndpunkter jag har. Ja det gör det lättare för mig att gå vidare helt enkelt. Jag har inte tid med en massa trams längre och jag ser ingen anledning till att ha kontakt med någon som bara är trevlig fasadmässigt eller aldrig pratar med mig och därav troligen bara har mig som vän för att ha ett stort antal vänner på sin lista. Jag ser igenom sådant nu och mår bara illa. Även om ärlighet alltid varit viktigt för mig så är det ännu viktigare nu. När jag någon gång behöver använda mig av ytliga medier som t ex Fb vill jag mötas av människor som jag kan tänka mig att umgås med även privat. Något annat vore konstigt för mig.
Så om någon av mina läsare blivit bortplockad (eller blir det längre fram) ska det inte tas personligt. Det är bara så simpelt att vi helt enkelt inte har något gemensamt längre. Livet går vidare på sitt vanliga dynamiska vis.

Sit with the Legs Stretched Out Straight. The legs are together. Press the feet gently forward. Place the hands on the ground at the sides and behind the hips. Angle the spine back 30 degrees from vertical. Lift the head up and back to look toward the sky. Start a steady, long, deep breath. Continue for 5 minutes. Then inhale and straighten the neck.

Att sitta i själva ställningen är inga som helst problem, men att luta huvudet bakåt går inte någon längre stund. Blev tvungen att pausa ett par gånger för att det blev så tungt för nacken.
Jag har så länge jag kan minnas haft problem med just detta moment så kanske är det där i mitt egentliga problem ligger? Ja jag vet inte men jag hoppas att det blir bättre efter ett tag. Annars blir det två tunga övningar för mig för det finns nämligen en till med ett bakåtlutande moment. Vet att jag hade liknande problem med kamelen i början men nu känns den helt ok att utföra. I den ställningen kan man i och för sig vila huvudet på ett annat vis. I ovan nämnda är det mycket lättare att spänna sig. Nåja, övning ger färdighet heter det ju. Antingen blir nacken stärkt eller så får jag nackspärr.

En riktig klätterapa 

Vad blir det härnäst?

Är nog säkrast att montera ned bokhyllorna snart (det var mitt favoritgömställe som barn, men den bokhyllan var lite stabilare än våra rangliga IKEA-hyllor).

Så när man ställer sig själv frågan när tar alla dessa faser slut? blir svaret ganska uppenbart – Aldrig! De pågår hela livet igenom.

Tid: lördagar kl:12-13.30 med start 4 februari.
Plats: Smedjegatan 4
Pris: 500:- för 8 ggr (ett riktigt kap!)
Om kursen: Iyengar yoga är en ganska fysisk typ av yoga och kursen kommer ha fokus på asanas/ställningar för en stark och smidig kropp.

Är du intresserad av att delta? Hör i så fall av er till mig så för jag infon vidare.
Sara är jätteduktig och jag kan rekommendera henne vidare.

Min magkänsla känns så rätt! Börjar redan längta så smått till måndag.