Början på något nytt

Jag har satt stopp för i stort sett alla göromål innan förskolestarten nästa vecka. Hoppade t o m över min yogalektion i onsdags. Det har varit mycket det senaste.
Yogan har gett mig väldigt mycket, speciellt som jag tillåtit mig själv att ta varje dag som den kommer och anpassa mina övningar efter vad magkänslan säger. Men min roll som mamma har varit kaosartad. Jag kämpar varje dag med att bara acceptera allt som det är nu och att vara så mindful som det går. Jag kämpar även med min oro kring förskolestarten. Det är en kritisk ålder att starta nu men samtidigt är det så behövligt och det ser jag ju varje gång vi leker ute på lekplatsen och andra barn är där. Den sociala biten är viktig och den har jag tyvärr svårt att tillfredsställa eftersom jag är så osocial själv. Men jag försöker för lillemans skull… och faktiskt även för min. Jag vill bli mer utåtriktad och öppna upp mig för annat än det gamla välbekanta. Nya saker som rör om i grytan. Förändring!

Föräldraskap

De senaste dagarna har jag funderat mycket (mer än vanligt) på min roll som förälder. Speciellt efter att jag läste inlägget av Petra Krantz Lindgren som jag länkade till i mitt förra inlägg. Hon skriver så bra om hur det är och borde vara mellan förälder-barn. Saker som är självklara men som ändå inte alltid är det.
Aldrig tappar man bort sig själv så mycket som när man är förälder. Ingen kan väcka min ilska så mycket som min son. Ingen kan heller väcka min glädje så mycket som min son kan. Barnen hjälper oss hela tiden med att se vad vi behöver arbeta med, vart våra svagheter finns (och likaså våra styrkor). Men bara om vi lyssnar. Och känner efter. Blickar inåt.
Det är lätt att glömma bort detta i stundens hetta, när jag gormar och tappar allt vad tålamod heter. I denna stund när jag nästintill själv beter mig som ett stort barn. Och det är väl precis det jag gör när jag blir så där arg för det är här min son väcker min svaghet, min gamla skuldkänsla som hängt med sedan barndomen och som nu vaknar till liv med buller & bång.
Jag vet fortfarande inte varför jag blir så där onödigt arg (kanske måste jag inte veta exakt varför heller) men jag börjar få mer förståelse för mig själv. Jag är inte lika snabb att anklaga mig själv för att vara en usel mamma längre. Man är inte en dålig mamma (eller pappa) för att man visar hela känsloperspektivet. Det visar bara att man är människa. Det visar barnet att det är ok att ha känslor och att våga visa dem.
Det som tröstar mig när jag har dåligt samvete för att jag skällt på lilleman eller brustit i mitt tålamod är att jag vet att jag gör bra saker också. Som när jag sitter med honom i min famn i lugn och ro och stryker hans kind, när jag låter honom gå åt sitt håll i sin egen takt, när vi skrattar och leker tillsammans och våra ögon glänser, fulla av kärlek. När jag säger jag älskar dig till honom och får en puss… och en till och kanske en kram också. I de där stunderna som ju faktiskt dominerar så vet jag att min son har det bra. Han vet och känner att han är älskad för den han är.

Ett exempel på god kommunikation förälder-barn

Jag halkade in på en sida alldeles nyss som påminde mig om något viktigt… som man ofta glömmer när man är arg och skäller på sitt barn.
Läs inlägget här: När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv. Jag blev så rörd att jag fick tårar i ögonen.

Att börja minnas de lyckliga stunderna

Jag vet inte varför jag förträngt så mycket av min barndom, av hela livet förresten. Spontant skulle jag säga att jag burit på så mycket ilska (förtäckt rädsla) att det lagt sig som ett kompakt lock över alla upplevelser, positiva som negativa.

För bara ett par månader sedan kunde jag titta på gamla fotografier och inte känna något alls. När jag för några timmar sedan plockade fram fotografierna igen hade något hänt. Jag såg plötsligt… och mindes. Det var som att bilderna levde. Jag blev alldeles varm inombords och framförallt rörd. För första gången kände jag mig lycklig när jag uppsökte mitt förflutna. Och jag kände förlåtelsen i mitt hjärta.

All ilska, all vrede som förmörkat mitt sinne under så många veckor verkar ha “pyst ut” för denna gång för att nu försiktigt börja lämna plats åt de äkta känslor som hindrats av “locket” jag lade på någon gång tidigt i livet. Troligen dagen då rädslorna dök upp och som sedan kontrollerades av diverse tvångshandlingar (om man måste repetera tusen olika saker är det inte så lätt att se vad som händer i nuet och lägga något på minnet). Detta gissel har följt mig (senare under namnet kontrollbehov) som en röd tråd genom hela livet.

Kan jag annat än att vara ödmjuk inför det faktum att yogan och de auyrvediska övningarna fungerar?!

Idag kan jag se något vackert i allt. Där jag förr såg tjocka, smala, korta, fåniga, sura eller skrämmande människor ser jag nu något strålande i dem alla. Faktiskt är hela livet vackert och strålande så länge inte sinnet förmörkas av dystra tankar.

Jag förstår nu varför meditationen (jag skrev om i förra inlägget) bjöd in sig själv idag. Den går rakt på själva kärnan!

Kunde inte låta bli

Var tvungen att testa meditationen Release Fear and Become a Conscious Leader imorse. Det blev bara 11 min men det var jobbigt bara det. Vara faktiskt nära att jag gav upp men jag bet ihop, något jag är glad för eftersom det visar att jag har kämpa-andan i mig nu. Meditationen matchar det andra jag gör så jag tror att jag kommer att utföra den i några dagar till samtidigt som jag glädjs och stärks av vetskapen om att vi är så många som gör den tillsammans,

Hjärtat

I yogan om morgnarna. Små infall som jag normalt inte skulle lyssna till. Infall som säger att jag ska göra på ett helt annat vis (mot vad jag normalt gör). Som ber mig att släppa taget om fasta rutiner och att göra saker på ett visst sätt, i en viss ordning. Det måste inte vara ordning & reda, ett chakra om dagen i en speciellt följd. Jag kan hoppa hej vilt. Om jag vill!
Som idag under det lugna hjärtats meditation. Jag lyssnade till slut till det som pockat på in uppärksamhet redan under uppvärmningen, när jag njöt för fulla muggar av varje övning. Jag kände instinktivt att jag behöver krama mitt hjärta i några dagar till. Det kändes så underbart att bara säga ok till detta. Och utan att bestämma något mer tillåter jag mig att njuta av värmen i hjärttrakten tills dess att mitt inre säger att det är dags att gå vidare till nästa område (som inte alls behöver bli halsen).
Något i mig börjar släppa taget och jag tänker bara njuta utan att försöka tvinga fram något. Jag har äntligen börjat lyssna till mitt hjärta!

På väg

Paulo Coelho skrev något så bra i boken Alef:

“Det är inte alltid som de andliga framstegen åtföljs av mänsklig klokhet.”

Orden la sig på minnet hos mig tack vare att de är så sanna. Jag känner ofta starkt inuti att jag trots allt kommit en bit i min utveckling… men så öppnar jag munnen eller handlar och bevisar motsatsen. Jag tror förvisso inte att jag är ensam om detta. Ibland är det bäst att hålla tyst. Inte bara vad gäller hoppande grodor utan även om vad man uppnått eller upplevt för orden kan förstöra själva upplevelsen. Kanske är det därför jag känner ett visst avstånd till att skriva offentligt för stunden. När jag upplever något nu så skriver jag ner det i mitt anteckningsblock, mest för att inte glömma några detaljer. Jag försöker sedan bara vara i upplevelsen och ta den till mig. Mer än så behöver jag inte nu.

Jag har sedan i helgen arbetat med olika svadyaya-övningar. Det har fått mig att upptäcka sår som jag burit på i många år men som jag först nu kunnat ta till mig. Har gjort liknande övningar flera gånger tidigare men jag var troligen inte redo för det då. Jag gjorde det som skulle göra enligt pappret men lät nog aldrig hjärtat vara med. Därför kändes det nu så skönt att äntligen kunna förlåta sig själv på djupet och att känna hur såren börjar läkas.
Än finns mycket kvar där inne men magkänslan säger att jag är på rätt spår och att det jag gör nu (och senare ska vidareutveckla) så småningom kommer att lära mig hur jag ska omfamna barnet inom mig.
Jag har blivit alldeles för vuxet torr genom åren och längtar så efter att se världen genom ett barns ögon igen.

Moralpanik

Sedan jag trappat ned på mitt dömande av andra (kanske låter falskklingande nu med tanke på vad jag kommer att skriva om här nedan… men tro mig, jag försöker oftast hålla sådant mig själv så gott det går) så har det blivit allt svårare för mig att läsa tidningar, se på tv, höra andra prata om andra på spårvagnen och läsa trådar i diskussionsforum etc. Det är inga vänliga ord vi använder oss av, speciellt inte på nätet.

Som de flesta föräldrar hamnar även jag på diskussionsforum där det diskuteras barn och föräldraskap ibland. Jag kanske söker på något och hittar en intressant tråd. Ofta ångrar jag dock bittert att jag klickade mig in på tråden. Frågan må ha varit av intresse för mig, precis som för den mamma som önskade ett hjälpsamt svar på sin fråga, men istället för att få svar på frågan möts den stackars mamman av den värsta sortens moralpanik. Hon kan få veta att det hon gör är fel, att hon är barnmisshandlare och blir kanske t o m idiotförklarad om hon t ex vill lämna sitt barn på dagis innan barnet är 4 år. (Vem utan en hustru till en VD kan vara hemma så länge med sitt barn??) Det är inga vänliga ord som används och det som återstår är allsköns pajkastning i tråden. Frågan blir aldrig besvarad och man sitter på sin stol högröd i ansiktet beredd att ge de där perfekta moralmammorna varsin rak höger (som tur är slåss jag inte heller så ni kan vara lugna). Jag fick bokstavligt talat dunkande huvudvärk efter att ha läst en tråd rörande ämnet ovan idag. Bestämde mig där och då för att aldrig mer söka mig in på sådana trådar igen.
Jag tänkte bara – vem är NI att döma??!! Är ni så helt igenom perfekta och utan “synd” att ni kan sitta där tryggt bakom era datorskärmar och tala om för andra vad som är rätt och vad som är fel. Det är inte att hjälpa, det är att stjälpa. Den stackars unga tjejen hade troligen tillräckligt med dåligt samvete från början och så startar ni ett krig över ingenting. Det vänligaste någon kunde gjort hade varit att skriva – lita på din magkänsla, lita till ditt hjärta, det som känns bra är också det bästa för ditt barn. Det svaret håller förresten för de flesta frågor. Kanske blir inte frågeställaren riktigt klok men det är vad vi som medmänniskor kan göra för varandra. När jag ställer en fråga ber jag inte om att få en påse med skräp tippad över huvudet. Jag vill ha ett svar på min fråga, inte bli dömd på förhand av någon som inte känner mig.
Nu dömer jag själv, det är jag medveten om, men jag blir uppriktigt ledsen över hur lite förståelse och respekt vi visar för varandra. Och nu vädjar jag nästan (även om jag inte tror att moralens väktare huserar här) - tänk till innan du skriver något eller dömer någon offentligt. Blir du upprörd, räkna till hundra och passa även på att fundera över hur du själv skulle vilja bli bemött i en liknande situation (om du vore i frågeställarens kläder skulle inte du vilja mötas av respekt?). Kanske är det inte så aktuellt att ens svara på frågan sedan…?

Det du ger får du tillbaka!

Ett chakra om dagen

Det har varit en mycket givande vecka. Börjar förstå mer och mer hur allt blivit som det blivit. Jag har i alla tider lagt för mycket fokus på vad andra säger och vad som skrivs i mina älskade böcker. Det har gjort att jag tappat bort mig själv eftersom jag glömt bort att fokusera på vad som är bra för mig själv och vilka mina egna styrkor är. ALLT finns redan i mitt inre men ändå har jag klängt fast vid ord om inte är mina egna men som jag trott ska hjälpa mig. Jag har blundat så hårt att jag inte sett det sårade barnet inom mig som så länge pockat på min uppmärksamhet. Det är dags att börja lyssna på sig själv nu, på riktigt!

Mitt upplägg sedan i måndags har varit att arbeta med ett chakra per dag. En kriya, en meditation, ett mantra osv. Detta fortsätter även under dagen med fokus på respektive chakras egenskaper.
Jag har faktiskt lyckats behålla mitt fokus och vara mer närvarande när jag gjort på detta vis. Det har varit speciellt givande att arbeta med de lägre chakrorna. Kände verkligen hur energin växte och hur värmen riktigt strålade ut från chakrat. Arbetet med navelchakrat gav allra starkast effekt. Nabhi kriya var ett bra val och den kommer jag att fortsätta med när navelchakrat står på schemat. Även Stress Set for Adenals and kidney’s som vi körde på kursen i onsdags är en sådan kriya som kroppen jublar av så den ska jag försöka arbeta mycket med också. Den är även bra för mina höftleder.
Igår när jag kom till hjärtchakrat stannade det dock till. Det blev trögare och jag tappade lite av mitt fokus. Detsamma hände idag när jag arbetade med halschakrat igen. Jag hade svårt att koncentrera mig och när jag mantrade tappade jag rösten hela tiden, jag kraxade och det lät falskt och riktigt illa. En stor skillnad mot den klara röst jag haft tidigare i veckan. Efteråt kände jag att ilskan och irritationen vaknat till liv igen. Det är helt klart något som sker när jag lägger mitt fokus på halsen. Först tänkte jag att jag kanske borde “hoppa över” halschakrat ett tag men jag tror att det är att fly från problemet. Det är bättre att fortsätta som nu och arbeta med chakrat en dag i veckan så att allt får pysa ut i stilla takt. (Och bättre att ha en dålig dag än sju som jag hade när jag gjorde halskriyan varje dag.)
Resterande dagar (åtminstone en av dem) denna veckan ska jag använda mig av en kriya för hela chakrasystemet som jag fick av Nina (tack igen!).
Ungefär så här kommer jag att fortsätta tills dess att jag känner mig i form igen och inte mig emot. Det har faktiskt varit skönt att inte sitta fast i samma övningar varje dag.

Allt kommer till en när man är redo och så har det varit nu. Rätt kriya för dagen dyker upp, rätt meditation för rätt chakra, texter som passar just nu. Det är som att få små paket inlindade i bomull. Intetsägande för andra men hos mig träffar de hjärtat och får mig att le. ♥
Tänker inte säga så mycket mer om saken utan bara fortsätta att ta dagarna som de kommer, fortsätta att öva på att låta saker ligga där de ligger eller att skjuta upp saker till morgondagen och göra något roligt istället.

Någonstans på vägen glömde jag att stanna till

Har du någon gång varit sjukskriven för utbrändhet? Bokstavligt talat sprungit med huvudet rätt in i väggen? I så fall vet du vad jag talar om när jag skriver att livet aldrig mer blir sig likt igen efter det. Från att ha hanterat stress och att ha många bollar i luften samtidigt kan plötsligt minsta lilla grej bli ett stressmoment.
Man skulle kanske kunna tro att daglig yoga och meditation gör att man är förskonad från sådant, att man läker. Tyvärr är det inte sant (inte för mig i alla fall). Visst tål jag mer än förut och allt blir inte så lätt nattsvart längre, men blir det för mycket omkring rycks mattan undan igen.
Det är inte yogans fel, eller någon kriyas biverkning, att jag mår som jag gör. Däremot har det troligen väckt mig ur min dvala! Jag har varit blind för hur jag börjat bygga upp min vardag på en negativ grund igen (och denna process startade troligen direkt efter att jag blivit mamma). Det börjar i liten skala – alla onödiga rutiner, alla måsten, stress som utlöser ännu fler måsten och rutiner – för att sedan växa sig fullfjädrad och smack slår huvudet i väggen igen. Och då jobbar jag inte ens nej, men att vara förälder kan faktiskt vara långt stressigare än att ha mycket att göra på jobbet, speciellt om man som jag har så stort behov av att få egen tid i total tystnad. Här har nu lilleman plötsligt fått för sig att inte sova mer på dagarna så den lilla ynka timmen av egentid är puts väck.
Det enda jag hör mig själv säga på dagarna (även under yogan och meditationen) är nej, nej, nej, nej, NEEEEEEEEEJJJ!!!!, inte där!, ajjjjabajjja!! Jag springer runt som en skållad råtta, frenetiskt plockande legobitar, utspridda tidningspapper och gu’ vet allt eller för att hindra en liten herre från att klättra i hyllor, på köksbord eller ställa sig på cd-plattan (ja han brukar trycka ut den och ställa sig där på).
Att han inte längre lyssnar på mig är förståeligt för varje gång jag ropar är det ju en tillsägelse. Jag har blivit den där aggressiva mamman som jag lovade mig själv att jag aldrig skulle bli. *skamsen* Jag varken kan eller orkar fylla hans dagar med de behov han har nu. (Med facit i hand var det kanske inte det mest ideala att jag skulle vara ensam hemma med W så här länge.)
Det har blivit en ond cirkel och så stort att jag knappt vet hur jag ska bryta det hela. Jag vet bara att jag MÅSTE göra det för om jag går sönder redan nu, redan innan jag ens kommit ut i arbetslivet igen, så ligger jag risigt till.
Till att börja med behöver jag bli mer medveten (vilket jag uppenbarligen inte alls varit då jag varit så upptagen med annat) och samtidigt sänka min ambitionsnivå kraftigt.
Att kontrollbehovet växer sig ännu starkare i sådana här stunder är ett faktum men jag behöver jobba även med det. Allt måste inte vara perfekt!
Och för att nå hit behöver jag lova mig själv att lägga fokus på meditation snarare än val av kriya. De dagar det känns rätt är det ok men det är även ok att hoppa över kriyan och bara meditera i en hel timme (eller mer ) istället.
Jag ska även be om hjälp. Försöka få barnpassning en stund med jämna mellanrum så att jag kan få sitta helt själv i tystnad och samla mig, få ny kraft.
En dag i taget, en sak i sänder… sluta ha så bråttom (det brinner ingenstans!) och låta allt få ta sin tid. Eller Serenity Now! som George’s pappa i Seinfeld säger med ilska i rösten. En komiskt bild över hur det sanna inre lugnet försvinner när man är arg (och stressad).

Igår var jag på min första KY-lektion IRL. (Fr o m nu får jag alltså några timmars egen yogatid i veckan.) Det var otroligt mäktigt att sjunga mantran tillsammans i grupp och att få vara för sig själv, i sig själv fast tillsammans. Jo nog kände jag av de där underbara energierna men eftersom jag mår som jag gör just nu och även är på väg att bli sjuk kunde jag inte ta till mig allt på det vis jag skulle gjort om jag varit helt jordad.
Det var framför allt roligt att träffa min yogalärare som ju även blir min head teacher på yogalärarutbildningen. Mjuk, glad, avslappnad och ödmjuk… ungefär så skulle jag vilja beskriva henne. Utmärkta egenskaper för att bli trovärdig som lärare för det smittar även av sig. Jag ser fram emot ytterligare femton lektioner med henne innan utbildningen startar i augusti.
(Lite i smyg hoppas jag dock att utbildningen inte hålls i samma lokal för jisses vad kallt det var. Mina blåfrusna händer och fötter fick mig att tappa en del av mitt fokus. *Påminner mig själv om att inte glömma att packa ned varma sockar och stickad tröja nästa gång*)

Jag är ledsen om det blivit för mycket fokus på det negativa det senaste. Är förstås inte skoj att läsa enbart om sådant men jag kan ju inte ljuga heller. Däremot kanske jag borde göra som jag skrev några inlägg tidigare och ta en paus från skrivandet. Även om det är terapi att skriva av sig så blir det ändå ett stressmoment då jag så sällan får sitta här ifred. Och jag gör troligen bäst i att vänta tills de positiva tankegångarna dominerar igen. Jag lovar dock inget.
Det enda löfte jag ger nu är till mig själv och det är att hitta den där punkten långt inne i mig själv som kallas magkänsla. Jag lovar mig själv att jag varje dag ska börja dagen med att känna efter vad som känns ok just denna dag. Och att aldrig göra något som inte känns bra. Känns det inte rätt så är det inte rätt.

För en stund sedan slocknade lilleman i sin matstol. Mitt på ljusa dagen?! Det var visst någon som hörde min önskan om en stunds lugn och ro. Och om fyra veckor är det dags för vår lille kille att börja förskolan. Det kommer att underlätta vad gäller att lyckas ställa in jobbsökarfokus och annat. Det gör redan ont i mitt hjärta men jag vet ju att det är för det bästa för oss båda två.

Det löser sig!

Vila och eftertanke

Jag har lovat mig själv att inte se det som att jag ger upp ifall jag avbryter kriyan redan nu. Om resultatet till 90% blir negativt och leder till ilsket humör så är det inte något positivt. Att man får räkna med djupa dalar i sitt mentala arbete är förvisso inget konstigt men efter regn brukar solsken komma. Gör det inte det så är man fel ute anser jag. Kanske att jag gör ett nytt försök längre fram… eller så var det helt enkelt inte detta som stod på min agenda.
Jag har trots svackan fått de svar jag sökte efter, något jag är mycket tacksam för. Kanske var det bara detta jag behövde för att gå vidare. Nu vet jag i alla fall hur jag måste tänka och agera för att nå min sanning. Då spelar det egentligen mindre roll vilken kriya jag använder mig av.

Jag vet inte ännu vilken väg jag ska ta härnäst. Känner mig lite småkrasslig så jag borde vara lite snäll mot mig själv och ta ett par dagars vila och bara vara. Hitta nytt fokus. Det lutar åt det. Jag har även siktet på en kortare kriya som är energigivande, vilket jag tror att jag kan behöva efter detta (och efter vilan).

Kram på er alla fina där ute! ♥

KY-kurs och svajiga vägar

På onsdag startar äntligen första kundaliniyogakursen. För stunden är jag dock för orkeslös för att helt och hållet se fram emot det. Men en sak vet jag och det är att jag behöver yogan i grupp nu. Har isolerat mig här hemma så länge att jag snart vet något annat. Jag gräver mig allt djupare ned i den här svackan. Ingenting känns roligt länge och jag börjar nästan tappa hoppet vad gäller min förmåga att bli en bra yogalärare. Jag fortsätter enträget med min kriya men där tidigare kriyor gett så positiva resultat börjar jag undra om den här verkligen är bra för mig. Jag påverkas för mycket av precis allting känns det som. Minsta lilla “snedsteg” i matväg eller tankesätt resulterar i nedstämdhet och uselt humör. Och tröttheten jag upplever på morgnarna - jag orkar knappt ta mig ur sängen längre. Sådan var jag inte tidigare. Det är nästan otäckt. Jag känner inte igen mig själv länge. Jag vill bli glad igen. Sprudla av energi.

Och se nu sitter jag här och skriver om sådant som är negativt för mig ändå. Men jag behöver få lufta lite. Jag behöver skriva emellanåt för att känna att jag lever och samtidigt finna den där lilla strimman av hopp inombords.

Det du ger får du tillbaka

En sanning som de flesta av oss känner till. Men vad är det? Vad är det jag ger till andra och själv får ta emot? Simpelt uttryckt – en spegling av mitt inre.

Jag har så länge jag kan minnas haft svårt för att ge komplimanger (ja att ge över huvudtaget). Det är som att jag ständigt (utan att egentligen vilja det) haft lättare för att säga något negativt istället (något min snälla make får uppleva varje gång han veckohandlar då jag alltid hittar något att klaga på – fel vara, fel märke på vara, fel äppelsort eller gud nåde om något blivit bortglömt…) Det är inte det att jag inte ser den nya frisyren eller det fina någon gör. Jag kan bara inte få ut det i ord. Nåja, det är väl förstås inte helt sant för nog ger jag komplimanger men jag känner mig sällan helt igenom ärlig när jag gör det. Inte för att jag inte menar det… men att ge en komplimang betyder ju faktiskt att jag även ger den till mig själv. Och där har jag min eviga akilleshäl. Taskig självkänsla!
Jag tror ofta att jag har kommit längre än vad jag gjort på denna front men jag blir ständigt påmind om att jag fortfarande har lång väg att gå. Det börjar dock hända saker även här. Precis som min röst börjat bli starkare och mindre raspig börjar jag så smått känna att jag kan ge beröm och verkligen mena det. Även om det bara är i liten skala än så länge så är det ett stort framsteg för mig för det betyder ju faktiskt att jag börjar läka inombords.

Ventilen som öppnar dörrar

En bra dag. Känner att det händer mycket inuti.
Jag förstår nu att det är halschakrat som är porten till allt, åtminstone för mig. Halschakrat är dörren som öppnar upp för inblick i de lägre chakrorna. Mot hjärtat och mot sakralchakrat (svadisthana) där de djupa emotionerna lagras. Det är även här (sakralchakrat) min andra blockering sitter. Har varit medveten om detta i många år men inte vetat hur jag ska hjälpa mig själv att lösa upp det hela. Även om det är jobbigt nu så vet jag i alla fall att jag äntligen är på rätt väg och det är en tröst när det blåser som värst.

Janesh Vaidya’s bok har gett mig perspektiv på saker & ting. Jag matade mitt sinne med antipati i så många år att det till slut utvecklades till hat. (Numera är dock hatet borta men vreden är fortfarande stark.) Inte konstigt att det blivit så. Tänker man enbart negativa tankar kan det inte resultera i annat. När det till slut blir en permanent känsla så är det inget man blir av med i en handvändning. Jag har fått arbeta hårt bara för att komma hit där jag är nu. Därför är det så otroligt tacksamt när bitarna faller på plats och man kan se helheten och inte bara alla små delar. Allt hänger samman. Så att säga att halschakrat är porten är förstås inte helt sant utan bara så jag upplever det i detta nu. Och nu när jag ser helheten inser jag även att jag kommit längre än jag trott. Jag har skalat av många lager och vreden som släppts ut nu tyder på att ännu fler lager är på väg att skalas bort. Jag är fortfarande väldigt labil men jag känner något i hjärtat. Det känns lättare på något vis. Jag börjar sakta men säkert få lättare för att att säga positiva och glada saker istället för att automatiskt vräka ur mig något negativt. Jag är tystare (än vanligt) men jag ser även det som något positivt för det betyder att jag känner mig tryggare i mig själv. Jag behöver inte prata bara för att, för det är då de där onödiga orden kommer.
Kanske att jag fortsätter med kriyan i 90 dagar istället. I slutet av februari vet jag om det är nödvändigt eller inte.

Jag är på väg… med ett hjärta som börjat le.

I brist på pulka

… duger rutschkana jättebra!

Jag lever men har inte så mycket lust till något just nu, allra minst att skriva. Kriyan och allt som jag därtill går igenom har tagit hårt på krafterna. Snacka om total utrensning!
Vreden verkar inte ha någon ände, men bakom den döljer sig egentligen sorg. Det känner jag – i hjärtat. Jag har stängt igen ventilen genom åren. Antingen det eller släppt in allt och skapat ”avstängning” genom det. Men sorgen, den riktiga sorgen, med alla dess tårar har inte fått släppas ut. Jag kan inte gråta nu heller så därför har jag känt mig tvingad att titta på diverse olika filmer som jag vet att jag kommer att gråta till. Och ja, tårarna har kommit i mängder. Kanske inte min egen inneboende sorg men det har lättat en del i alla fall… fast än så länge är det bara en bråkdel av allt som behöver släppas ur. Och nu sitter jag här alldeles förvirrad och känner mig nästan som tonåring på nytt. Ungefär samma kaotiska inre… ungefär samma usla humör. Kanske finns det en mening med det? Kanske är jag tillbaks i denna avgrund för att det är här jag måste börja om eftersom det var där allt började. Ja det var där jag en dag glömde bort hur man släpper in den sanna glädjen i hjärtat…

Jag kommer troligen att skriva ytterst sporadiskt nu framöver, åtminstone fram tills dess att jag känner att glädjen och det positiva kommit in i mitt liv igen. Även om vetskapen om myntets baksidor kan vara nyttig så vill jag själv inte lägga så mycket fokus på det negativa just nu då det inte bidrar till någon framgång för mig i det arbete jag måste utföra. Så tills dess - ha de gott allihop! Jag kommer snart tilllbaka igen.

Namaste

Auyrveda

Auyrveda kom i min väg för ca 5-6 år sedan och då började jag förstå vart alla mina bekymmer kom sig av. Trots att det nu gått några år sedan jag läste min första bok av Deepak Chopra upplever jag fortfarande ett antal aha-upplevelser varje gång jag öppnar en ny bok i ämnet (denna gång är det Janesh Vaidyas Auyrveda för ditt sinne). Det är lätt att glömma och det är otroligt lätt att åter börja slarva med både mat och underhåll av sinnet. Därför är jag tacksam att denna bok hamnade hos mig nu, och det i rättan tid.
Nu så här med facit i hand är det naturligtvis inte enbart min nya kriya som är skyldig till mitt irritabla humör. All “dålig” mat under julhelgerna, oregelbundna tider och för mycket sötsaker (jag har ätit choklad varje dag sedan alla chokladaskar började dyka upp innan jul) har satt sina spår. Att sedan delta i två hårda Iyengaryoga-workshops körde säkert slut på den sista energireserven. Hur gärna jag än vill så passar inte hård fysisk träning mig (det är nog därför jag blev så kär i kundaliniyogan). Och när jag nu tänker efter var det faktiskt i samband med och efter Iyengaryogan som jag hamnade i detta vakuum och sedan blev så grinig och tvär. En tvärvändning mot innan julhelgerna då jag kände mig väldigt vaken och alert. Ja jag kan sitta och analysera i en evighet om ingen avbryter mig…
Men oavsett vad min svacka beror på känner jag att jag nu börjar må lite bättre och detta sedan jag slutat äta sent på kvällarna, undvikit sötsaker och fått in mer regelbundenhet i det jag gör. Idag bestämde jag mig även för att bara koncentrera mig på kriyan och meditationen och utesluta de asanas som brukar ingå i min uppvärmning. Fokus ska ligga på sådant som får hjärtat att jubla, inte sådant jag tror kan komma att få mig att må bra. Det fysiska tar jag tag i igen längre fram men då med måtta.

Igår kväll när vi lagt oss fick jag jättedåligt samvete över att jag varit så irriterad på lilleman under dagen. Jag kände en sådan längtan efter att få vara nära honom att vi la över honom i vår säng. Där låg jag länge tårögd och höll honom i hans lilla varma hand. Det kändes som att något läkte i mitt hjärta och det fick mig att se mer klart på allt. Ja jag kom fram till en del insikter i denna stund av kärleksfull närvaro.

Då och nu

 Lite tragiskt är det allt…

Ventilen

Ja jag tycker att det är en bra liknelse. Det är som när man luftar elementen. I sin egen takt får luften pysa ut för att återställa elementet till det normala. Precis som nu när jag arbetar med halschakrat. Halsen är som en ventil och släpper ut det som behöver komma ut. (Vissa dagar tycker jag iofs att det är mer än lovligt mycket “skräp” som kommer ut.) Processen kan bli lång… eller kort, det vet jag inte ännu, men det var länge sedan jag var på så här dåligt humör och så här många dagar på saken. Jag gissar att det kommer att ta sin tid.
En sak är dock säker – efter denna kriya behöver jag vila! Några dagars paus utan någon fysisk yoga alls. Bara vila och kontemplation. Yogan gör naturligtvis gott den med men ibland blir det för intensivt och tungt att upprepa samma sak varje dag. Det blir ännu ett “måste” och då glömmer jag till slut att andas och lyssna inåt. Och med tanke på hur lätt jag har för att bli stressad är det nästan ett måste (ett högprioriterat sådant) att låta kroppen få vila och låta själen få mer uppmärksamhet. Det behövs för att återskapa balansen.

Pågående process

Det var tyngre idag. Trots att jag verkligen tycker om min nya kriya tror jag att jag kommer att ha blandade känslor för den framöver, en slags hatkärlek kan man kalla det. (Att ännu mer ilska kommer att välla fram tror jag är oundvikligt.)
De båda övningarna där huvudet ska vara bakåtlutat gör mig spänd och arg och det känns som att jag ska börja gråta medan jag håller på. Det är förvisso bra men det är riktigt tufft och påfrestande.
Jag är fortfarande väldigt lättirriterad under dagarna. Lilleman klättrar upp på stolar, gnäller, pillar på allt, river ner tavlor och gardiner och trampar på varenda öm tå han kan hitta. Det är som att han försöker tvinga fram den där ilskan jag minst av allt vill släppa ut inför honom. Jag kämpar emot men klarar det egentligen inte speciellt bra.
Igår kväll hade jag huvudvärk, var spänd i både hals och nacke och drabbades av en otrolig trötthet. Klarade knappt av att koncentrera mig på boken jag läste. Jag känner att både tröttheten och trycket i hals är på väg tillbaka även idag så det lutar åt att det blir en tuff tid. 38 dagar kvar…

Det är ju “sanning” som ska fram när man arbetar med halschakrat och det är mycket av det som upptar mina tankar för stunden. I detta ingår en fortsatt rensning vad gäller sådant som inte har en plats i mitt liv längre.
På ett så ytligt plan som Facebook började jag igår rensa bort s k vänner. Vad har nu det med sanning att göra kanske någon undrar? Jo väldigt mycket för mig faktiskt. Även om jag inte är där speciellt ofta längre påminns jag, varje gång jag loggar in och läser nyhetsflödet, om sådant som inte är jag längre. Att rensa bort det oönskade är egentligen mest psykologiskt men det är en process som ändå hjälper mig på ett vis. Det visar vem jag är nu och vilka ståndpunkter jag har. Ja det gör det lättare för mig att gå vidare helt enkelt. Jag har inte tid med en massa trams längre och jag ser ingen anledning till att ha kontakt med någon som bara är trevlig fasadmässigt eller aldrig pratar med mig och därav troligen bara har mig som vän för att ha ett stort antal vänner på sin lista. Jag ser igenom sådant nu och mår bara illa. Även om ärlighet alltid varit viktigt för mig så är det ännu viktigare nu. När jag någon gång behöver använda mig av ytliga medier som t ex Fb vill jag mötas av människor som jag kan tänka mig att umgås med även privat. Något annat vore konstigt för mig.
Så om någon av mina läsare blivit bortplockad (eller blir det längre fram) ska det inte tas personligt. Det är bara så simpelt att vi helt enkelt inte har något gemensamt längre. Livet går vidare på sitt vanliga dynamiska vis.

Kantha Padma Kriya

Jag har redan förälskat mig i min nya kriya. Kände mig så alert, rakryggad och stärkt efteråt. Jag vet att de här 40 dagarna kommer att göra gott.
Något jag dock hade stora bekymmer med var den här övningen:

Sit with the Legs Stretched Out Straight. The legs are together. Press the feet gently forward. Place the hands on the ground at the sides and behind the hips. Angle the spine back 30 degrees from vertical. Lift the head up and back to look toward the sky. Start a steady, long, deep breath. Continue for 5 minutes. Then inhale and straighten the neck.

Att sitta i själva ställningen är inga som helst problem, men att luta huvudet bakåt går inte någon längre stund. Blev tvungen att pausa ett par gånger för att det blev så tungt för nacken.
Jag har så länge jag kan minnas haft problem med just detta moment så kanske är det där i mitt egentliga problem ligger? Ja jag vet inte men jag hoppas att det blir bättre efter ett tag. Annars blir det två tunga övningar för mig för det finns nämligen en till med ett bakåtlutande moment. Vet att jag hade liknande problem med kamelen i början men nu känns den helt ok att utföra. I den ställningen kan man i och för sig vila huvudet på ett annat vis. I ovan nämnda är det mycket lättare att spänna sig. Nåja, övning ger färdighet heter det ju. Antingen blir nacken stärkt eller så får jag nackspärr.

Han brås på sin mor

Igår var det köksstolarna. Idag vardagsrumsbordet.

En riktig klätterapa 

Vad blir det härnäst?

Är nog säkrast att montera ned bokhyllorna snart (det var mitt favoritgömställe som barn, men den bokhyllan var lite stabilare än våra rangliga IKEA-hyllor).

Faser, faser, alla dessa faser

Knappt hinner man vända blad förrän det är dags för nästa fas, eller nästa utvecklingssprång om du så vill. Vi är trötta här hemma nu. Från glada miner och ganska god sömn har nu W börjat somna allt senare men vaknar ändå en timma tidigare på morgonen. Det gnälls och trilskas och han vill bli buren ofta.
Periodvis undrar jag om det är en så bra idé att börja en utbildning som kommer att starta i samband med den berömda trotsåldern. Samtidigt behöver jag troligen yogan som mest då. Utbildningen är ju på bortaplan så den tiden får jag i alla fall för mig själv. Att det sedan blir tufft med mitt eget hemarbete är en annan femma. Det är ju tack och lov något jag brinner för så jag tvivlar egentligen inte på att jag ska klara det. Det är bara jag som tänker mycket nu. Trots glädjebeskedet igår är jag på ett ganska uselt humör. Inte bara för ovan nämnda utan för att det känns som att jag har hamnat i ett regressionsläge, en tillbakagång. En massa ilska sipprar fram och jag tappar tålamodet stup i kvarten. Jag känner mig allt annat än jordad för stunden. Det gör det svårt för mig att vara helt i nuet även om jag försöker.
Funderar på att påbörja nya kriyan lite tidigare (kanske redan imorgon) för jag behöver något nytt att ägna mig åt och jag vet ju även att det kommer att dyka upp mycket att bearbeta framöver.
Just nu är jag otroligt tacksam för att jag har alla dessa månader på mig att ta hand om mitt eget inre innan utbildningen startar…

Så när man ställer sig själv frågan när tar alla dessa faser slut? blir svaret ganska uppenbart – Aldrig! De pågår hela livet igenom.

Och så händer det där som man bara drömmer om

Det efterlängtade mailet kom idag. Jag har blivit antagen till yogalärarutbildningen. ♥
Trots att det gått några timmar sedan jag fick informationen vet jag fortfarande inte riktigt hur jag ska ska agera, eller för den delen – reagera. Innerst inne är jag naturligtvis jätteglad men på utsidan är jag för stunden ganska avstängd. Tror att det blev så mycket känslor inblandade på en gång att det blev kortslutning i systemet. Jag ber att få återkomma med mina glädjeskutt och rädslor framöver.
Ville bara berätta lite kort om det som var höjdpunkten idag.

Intresserad av att testa Iyengaryoga?

Sara som jag lärde känna under de båda yogakurserna utbildar sig till Iyengaryogalärare och kommer nu att hålla en grundkurs (nivå 1) i egen regi i Göteborgs Yogacentrums lokaler.

Tid: lördagar kl:12-13.30 med start 4 februari.
Plats: Smedjegatan 4
Pris: 500:- för 8 ggr (ett riktigt kap!)
Om kursen: Iyengar yoga är en ganska fysisk typ av yoga och kursen kommer ha fokus på asanas/ställningar för en stark och smidig kropp.

Är du intresserad av att delta? Hör i så fall av er till mig så för jag infon vidare.
Sara är jätteduktig och jag kan rekommendera henne vidare.

Halsen i fokus

Jag har bestämt mig för att bryta min kriya redan på måndag. (Egentligen har jag väl redan saboterat det hela ändå eftersom jag tagit två vilodagar under tiden, en under julhelgen och en efter nyår.)
Känner mig hela tiden så ambivalent när det kommer till de kriyas jag väljer. Jag gör mitt val men känner mig aldrig riktigt nöjd och vill genast bryta och använda en annan. Men kanske är det så det ska vara? Kropp och sinne gör motstånd och då krävs disciplinen att ta sig igenom motståndet. Det känner jag dock att jag gjort nu med den här kriyan och även meditationen. Trots att den periodvis känts så fel har den gett mig mycket. Jag lyssnar mer inåt och har blivit mer närvarande och medveten om mina andetag. Jag slösar inte heller lika mycket energi på oviktiga saker. Sådant jag känt mig “beroende” av har jag faktiskt släppt taget om.
Visst hade jag kunnat köra på tiden ut men jag tycker inte att det behövs. Jag vill och behöver gå vidare, speciellt nu när jag äntligen fått tag på en kriya för halschakrat. Tack Anna för att du länkade till Kantha Padma Kriya! Denna kriya med tillhörande mantrameditation som jag hittade här ska jag verkligen försöka fullfölja i dess hela 40 dagar just för att jag vet hur väl jag behöver det. Min hals har varit mycket i fokus under veckorna som gått så det ska bli extra spännande (och troligen väldigt utmanande) att göra dessa övningar.
Aurakriyan får vänta till nästa omgång eller längre fram. Resultaten jag eftersökte har jag redan fått ändå. Jag suger inte åt mig lika mycket utifrån längre, åtminstone upplever jag det så just nu.
Ska försöka lära mig att ta allt som det kommer. Jag måste ju faktiskt inte bestämma mig för vilken kriya jag ska följa nästa omgång. När jag väl är där så har jag hunnit ändra mig tre gånger ändå. (Det blir lättare sedan på utbildningen när jag får en kriya tilldelad till mig. Då finns inte lika mycket utrymme för att vela fram och tilllbaka.)

Min magkänsla känns så rätt! Börjar redan längta så smått till måndag.